Idrottslektion med snabba matcher

På idrottslektionen så ropar eleverna på idrottsläraren.

-Dom klättrar på ribbstolarna, dom får inte de! Kan du säga åt dom!

-Det är deras val att dom inte är med i matchen! Ni får se snart. säger idrottsläraren.

Det går några minuter och så har det blivit mål och det är nästa match som startar på en gång.
Och som idrottsläraren menade, det andra laget var inte med så dom missade början på sin match
så det vart ett lätt mål för det andra laget.

Dagen började med idrottslektion och det är hörnfotboll. Man har fyra lag, ett i varje hörn och lagen
möter varandra, hörn i mot hörn.

Eftersom att det är en första klass så kan det här med lagindelning vara lite klurig. Så för att lösa
det på ett bra sätt får eleverna ställa sig med näsan emot väggen och blunda. Idrottsläraren har
ett gäng med band i handen och eleverna får sträcka en hand bak och ta ett band och stå kvar
och blunda tills alla har fått sitt band sen får man se vilka man fått i sitt lag. Det var ett syfte med
uppdelning av lag, en slumpmässig uppdelning av lag.

När lektionen är slut frågar idrottsläraren

-Var det jobbigt?! Har ni rört på er?!

-JAAA!! säger eleverna

-Bra! För det är det som är idrott, det ska vara jobbigt för då har man rört på sig.

Och förklarar också att idrott är bara en lek, blir man arg så är vi här för att ha kul. Det är bara att
borsta av sig det och spela nästa match så missar man ingen chans att göra mål.

En summativ återkoppling och formativ bedömning av sin lektion!
Som det står i utmanande undervisning så främjas elever att återkoppling.

Inom idrott så är det mycket utifrån det kognitiva perspektivet, det handlar om mycket tänkande och
hur vi handlar med våra reaktioner. Man blir besviken på att man inte gjorde mål och blir arg och ledsen.
Man reflekterar över sina känslor och vill ge sig in i matchen igen.

Måste man alltid säga åt sina elever när man kan tänka det längre steget med vad som kan hända i kommande situation?

Bestämd rastaktivitet motverkar utanförskap

På tavlan i klassrummet hänger en lapp med ett schema över vem som ska leka med vem under första rasten, läraren berättar att dom har kompisrast idag då blir eleverna tilldelade en klasskamrat som dom ska vara med under rasten. Schemat visar vilka elever som har varit med varandra tidigare och vilka som ännu inte varit med varandra. En del elever får vara med varandra flera gånger och ibland blir vissa par tre istället för två när någon elev är sjuk eller bortrest. Denna form av rast inföll två gånger i veckan, måndagar och onsdagar.

I denna årskurs 3a hade dom fyra olika sorters raster- stjärnrast, kompisrast, fadderrast och fri-rast. Stjärnrasten är på tisdagar och torsdagar, fritidspedagogerna har då förberett en aktivitet som alla som vill får delta i. Stjärnrasten är till för att ingen ska behöva vara ensam, jag minns själv hur läskigt det var att fråga ”får jag vara med?” då det faktiskt finns en risk att dom svarar nej, i och med stjärnrasten slipper man fråga och det blir självklart att alla får vara med.  När jag stod och samlade in min kvantitativa data så behövde jag ta hjälp av en och annan elev för att kunna urskilja deras klasskamrater och under alla övriga raster fanns det alltid någon som gladeligen hjälpte mig men just under stjärnrasten var det mycket roligare att vara med i aktiviteten vilket, enligt mig, är bevis nog på hur uppskattat denna form av rast faktiskt är. Med tanke på att fritidspedagogerna faktiskt hjälper eleverna att interagera med varandra så kan man koppla detta till det sociokulturella perspektivet som bland annat Roger Säljö beskriver i sitt kapitel i boken Lärande, Skola, Bildning.

Endast lunchrasten var en så kallad fri-rast då det inte fanns några färdiga riktlinjer för vem och vad eleverna skulle vara med eller göra under rasten. Det som värmde mig extra mycket var att just under fri-rasten så började några elever från klassen att leka ”under hökens vingar”, det kom allt fler och fler som anslöt sig i leken och tillslut så var nästintill alla klasskamrater med. Detta på helt eget initiativ.

Ska rasterna var fria och är olika rastkonstellationer ett bra sätt att öka delaktigheten och se till att ingen elev ska behöva känna sig utanför?

Lärande på inspirerande sätt i förskoleklassen.

Foton tagna på klassrummets whiteboard.

Min auskultation var på en liten skola på landet och jag följde en förskoleklass med 11 elever. Jag fascinerades av klassens samlingar på morgonen. Det märktes att läraren var väl medveten om att ta varenda tillfälle i akt att inkludera lärande på ett roligt och kreativt sätt.

Varje morgon samlades eleverna på en rund matta i en ring och läraren gick igenom dagens schema som bestod av bilder som sitter till höger om rummets whiteboard. Den aktuella dagen kopplades ihop med årtal, årstid, månad, datum, veckodag, namnsdagar och eventuella födelsedagar i klassen. Många av dessa informella delar var kopplade till en sång med rörelser. I klassrummet sjöngs det om årstiden med passande handrörelser som visade att löven fallit från träden. En sång om alla veckans dagar där varje dag hörde ihop med en syssla eller känsla sjöng de tillsammans. Att lära sig genom att göra som pedagogen John Dewey förespråkade har läraren färgats av och eleverna tyckte att det var roligt. 

Almanackans namnsdagar skrevs på tavlan. Röd penna för vokal och grön för konsonant. Läraren skrev första bokstaven och eleverna började ljuda “Aaaa” och gissade på namn de kunde komma på som började på ljudet. Vidare skrev läraren en bokstav i taget och eleverna försökte ljuda ihop ett namn som kunde passa. När eleverna hittade rätt ljud och tillsist rätt namn fick de beröm. När rätt namn stod på tavlan skulle vokaler och konsonanter, var och en kopplad till en färg, räknas. Slutligen adderade eleverna ihop alla konsonanter och vokaler.

I boken Perspektiv på lärande beskrivs att Dewey menar att lärande ska ske i aktivt lärande tillsammans med andra. Hans pragmatiska perspektiv och det socio-kulturella perspektivet förenas på den punkten. Lev Vygotskij, förespråkare för det socio-kulturella perspektivet, betonar även att trygghet och goda relationer är en förutsättning för lärande. Det var precis den känslan som genomsyrade klassrummet. Eleverna hade möjligheten att ta hjälp av varandra genom att t.ex. titta hur kamraten formade sin mun och genom att lyssna på hur ljudet lät.

Tror du att detta är ett vanligt sätt att genomföra en samling eller har du andra erfarenheter?

Elever som agerar "störande"

Observerat en klass där 2/3 delar var i behov av extra stöd och där endast en resurs fanns att tillgå. Klassen mötte flera lärare med mycket olika sätt att hålla lektioner. Det skilde sig på hur snabbt en lektion starta, vilken fokus eleverna hade vid genomgångar, hur de arbetade med sina uppgifter och hur de elever som var i behov agerade. Eleverna fungerade bättre med struktur, konsekvent regelhållning och där alla var samlade i klassrummet. Ska då läraren avstå varierad studiemiljö?

Elever som är aktiva/utagerande, som frekvent pratar med andra eller rakt ut och  ska integreras med klassen, påverkar de andras kunskapsresultat.

Enligt James Nottingham når eleverna en djupare förståelse i frågor tillsammans med varandra. Vad innebär det när merdelen elever missar socialt, att lära sig återkoppla, utifrån utmaning och ansträngning som gjorts där de ska kunna reflektera och skapa sig en självkänsla. Hur ska läraren kunna skapa förutsättningar och stödja för ett sådant samarbete när sammansättningen ser ut som denna? 

Dewey:s teori Learning by doing skulle kanske praktiseras då klassen fungera bra tillsammans på raster och idrott. Enligt Pavlos teori kan man se klassen som betingad, när elever avstår från att reagera och låter de aktiva/pratandes hållas, för att kunna utföra något alls av sina egna uppgifter. Viktig fråga i detta är, varför eleverna agerar som de gör! Hur kan läraren bidra till trygg och lugn arbetsmiljö med knappa resurser?

Behoven är många, hos eleverna, allt från uppmärksamhet, koncentrationssvårigheter, bakomliggande diagnoser, känslor som eleven har svårt att hantera som visar sig genom utagerande till att uppgifter med fel svårighetsgrad tilldelas. Lärarna hamnar i en utmanande position med svårigheter att nå kunskapsmålen. Lärarna är fullt upptagna med att få eleverna att kunna agera själva och tillsammans utifrån värdegrunden. Hur skulle ni axla rollen som lärare när situationen ser ut som ovan?

Trygg Klassrumsmiljö

Jag gjorde min auskultation i en förskoleklass på en mindre ort.
I klassen går tio elever, sju pojkar och tre flickor. Det finns en lärare och en assistent. Det är en tydlig struktur i klassrummet. På tavlan finns ett  schema över dagen med både text och bilder. Detta är något som är bra för alla elever. Alla har bestämda platser i samlingen och när de jobbar vid borden.
Att de är så få i klassen gör att läraren hinner se alla elever. Den eleven som har en assistent är hela tiden delaktig i gruppen och utmärker sig inte speciellt mycket. Ibland behöver han hjälp med att påminnas om att räcka upp handen eller med att sitta still. Detta sker i form av lite ryggmassage eller bara en hand på axeln som blir positiv förstärkning istället för en tillsägning.
Jag märkte att man hade arbetat med sammanhållningen och klimatet i klassrummet. Eleverna uppmuntras att vara delaktiga och göra egna reflektioner. Den återkopplingen som läraren ger är hela tiden på ett sätt som är riktat till uppgiften och är positiv. Precis som det beskrivs i boken utmanande undervisning i klassrummet.
När det är tio minuter kvar på lektionen så samlas alla i ring igen. Läraren informerar om vad som ska hända efter rasten. En flicka räcker upp handen och säger:
-Hinner vi med en liten lek?
Läraren:

-Ja absolut, bra idé. Men vi hinner bara en kort lek som måste fungera i samlingsringen.

En pojke kommer med förslaget om att leka ett skepp kommer lastat. Alla är positiva förslaget och diskussionen om vad skeppet ska lastas med är full gång.

En flicka säger:

-Vi måste nog flytta närmre varandra för annars blir det svårt att skicka skeppet.
Läraren återkopplar direkt med att säga att det var en bra tanke.
-Vi kan väl lasta med frukt, säger en pojke.

Alla tycker att det är en bra idé utom pojken med assistent, som blir ledsen för att han inte fick bestämma. En kamrat klappar honom på ryggen och säger att han gärna får bestämma nästa gång. Pojken sätter sig i ringen och leken kommer igång. Den lilla plastbåten skickas runt i ringen med allt från bananer till miljoner apelsiner.
Diskussionen och planeringen av leken visar att eleverna har tränat förmågan utifrån ett sociokulturellt perspektiv, att reflektera och i det sociala sammanhanget visa hänsyn till varandra. Det visar även att Piagets olika inlärningsstadium kanske inte alltid stämmer (som Vygotskij hävdade) då de här eleverna löser en situation på ett moget och kreativt sätt. Både Dewey och Vygotskij menar att språket är människans psykologiska verktyg. Jag tycker detta var tydligt i just denna aktivitet. Eleverna har tränats i att samarbeta och involverats i aktiviteter som kräver samarbete och problemlösning. Precis som Dewey menar är skolan en gemenskap där inquiry kan tränas eftersom man ofta hittar dessa konkreta situationer.

En sorts problemlösning i en konkret situation(bilden hämtad från privat album)