måndag 18 december 2017

Bestämd rastaktivitet motverkar utanförskap

På tavlan i klassrummet hänger en lapp med ett schema över vem som ska leka med vem under första rasten, läraren berättar att dom har kompisrast idag då blir eleverna tilldelade en klasskamrat som dom ska vara med under rasten. Schemat visar vilka elever som har varit med varandra tidigare och vilka som ännu inte varit med varandra. En del elever får vara med varandra flera gånger och ibland blir vissa par tre istället för två när någon elev är sjuk eller bortrest. Denna form av rast inföll två gånger i veckan, måndagar och onsdagar.


I denna årskurs 3a hade dom fyra olika sorters raster- stjärnrast, kompisrast, fadderrast och fri-rast. Stjärnrasten är på tisdagar och torsdagar, fritidspedagogerna har då förberett en aktivitet som alla som vill får delta i. Stjärnrasten är till för att ingen ska behöva vara ensam, jag minns själv hur läskigt det var att fråga ”får jag vara med?” då det faktiskt finns en risk att dom svarar nej, i och med stjärnrasten slipper man fråga och det blir självklart att alla får vara med.  När jag stod och samlade in min kvantitativa data så behövde jag ta hjälp av en och annan elev för att kunna urskilja deras klasskamrater och under alla övriga raster fanns det alltid någon som gladeligen hjälpte mig men just under stjärnrasten var det mycket roligare att vara med i aktiviteten vilket, enligt mig, är bevis nog på hur uppskattat denna form av rast faktiskt är. Med tanke på att fritidspedagogerna faktiskt hjälper eleverna att interagera med varandra så kan man koppla detta till det sociokulturella perspektivet som bland annat Roger Säljö beskriver i sitt kapitel i boken Lärande, Skola, Bildning.


Endast lunchrasten var en så kallad fri-rast då det inte fanns några färdiga riktlinjer för vem och vad eleverna skulle vara med eller göra under rasten. Det som värmde mig extra mycket var att just under fri-rasten så började några elever från klassen att leka ”under hökens vingar”, det kom allt fler och fler som anslöt sig i leken och tillslut så var nästintill alla klasskamrater med. Detta på helt eget initiativ.



Ska rasterna var fria och är olika rastkonstellationer ett bra sätt att öka delaktigheten och se till att ingen elev ska behöva känna sig utanför?

4 kommentarer:

  1. Vilka trevliga ideer som verkar finnas på den här skolan. Kul! Kompisrasten blir ju ett bra sätt att knyta an till klasskamrater man kanske inte skulle lekt med annars. Roligt att stjärnrasten verkade vara uppskattad, på skolan där jag jobbar man har lagt ner dessa styrda rastaktiviteter då inga elever vill vara med. Så det var roligt att läsa om ett ställe där det fungerar.
    Samtidigt är det ju väldigt bra att det finns fria raster också så man inte alltid styr elevernas lek.

    SvaraRadera
  2. Bra upplägg som skolan verkar ha! Stjärnrasten kan även vara ett bra och framförallt utvecklande sätt som litteraturen Lärande, Skola, Bildning beskriver angående kommunikation och lärande genom inquiry. Att med hjälp av kommunikation med andra som våra erfarenheter klarar av att utbreda sig bortom det vi själva varit med om, och det är tack vare språket som vi kan begripa och analysera världen.

    SvaraRadera
  3. Bra idé om stjärnrasten! Minns också när man själv gick i skolan och ville fråga någon, men man fick ett nej. Detta skapar ju en möjlighet till att hitta nya kompisar, umgås man aldrig annars kanske man ser att denna stjärnkompisen inte var så illa som man tidigare trodde.

    SvaraRadera
  4. Hejsan!
    Fin berättelse och vilken bra ide med organiserade kamratskap:)
    Detta förhindrar ju både utanförskap och att man får leka med någon som man inte skulle ha valt annars.
    Hur var lekparen uppdelade, blandade par pojke och flicka eller endast pojke leker med pojke och flickor leker med flickor?
    God jul & Gott nytt år
    // Anna

    SvaraRadera